HUr kommer det sig att man sällan är nöjd? Jag förundras över hur snabbt man vänjer sig med saker och ting. Det känns oförskämt och drygt såhär då man tänker igenom det. Rättvist är det varken för en själv eller för de andra som drabbas. Jag är mästare på det här med att aldrig vara nöjd. Det har jag varit så länge jag kan minnas. Det är den största bristen hos mig. Och jag skäms. Vi diskuterade detta över en kopp kaffe idag, jag och mina mycket goda vän. Hon sade sig själv vara likadan, så jag antar att det är ett allmänt problem. Men vad vet jag? Det ända jag vet är vad som rör sig i mitt huvud och man känner sig alltid ensammast i världen då man tänker på sina problem.
Mina makaroner smakar bajs.
Mina makaroner smakar bajs.

